jag menade då aldrig att såra dig.. hoppas du förstår de..

men jag är livrädd att förlora allt.. att du bara kommer försvinna en dag.. för de är exakt vad jag är van vid :(

jag kan inte prata om känslor, och jag har kanske ännu svårare att visa dem öppet för någon, så jag blir livrädd när du ställer mig mot väggen så där, även om de är exakt vad jag behöver..

känns som att vad jag än säger eller gör, så blir de bara fel.. kaos i min hjärna iaf..

hur gör man då man inte vågar...?