Jag satt och funderade varför jag kände mig så nere idag, varför jag var så nära till tårar hela tiden och varför jag absolut inte vill lägga ner Elias, utan hela tiden ha honom nära..

Så kollade jag på kalendern och såg dagens datum.. 18 November.. Det förklarar allt och 11 år av saknad väller upp ur mig och tårarna slutar aldrig rinna.. 

Det går verkligen inte förklara hur mycket jag saknar dig Pappa.. och hur mycket jag skulle vilja att du fick träffa Elias, att du skulle få hinna bli morfar och inte bara farfar..

Jag saknar din pannkaka varje torsdag, jag saknar dina fastkörningar och knasiga humor, jag saknar dina kramar och att vakna upp på morgonen till framdukad frukost och nyhetsmorgon på tvn.. Jag saknar allt, även då vi bråkade..

Jag har varit utan dig i 11 år nu, vart tog de åren vägen!? Det känns som igår, jag kommer ihåg känslan.. Jag kommer ihåg hur du luktade, hur det kändes att krama dig.. Jag vill bara ha dig här.. Jag kommer ihåg ditt sista livstecken, den där kramen jag fick.. Sedan försvann du..

1934-05-11 - 2001-11-18

11 år av saknad

Vi syns snart igen fina pappa! <3

Ta hand om alla där du är nu, sprid din värme och dina kramar..

Jag och Elias har suttit å kollat på En unge i minuten på sjuan, många tårar och en obeskrivlig längtan efter bäbis nummer 2, jag vill helt enkelt föda barn igen :P för att föda barn är garanterat det häftigate jag någonsin varit med om :)

Och när jag ser hur de får "plågas" och vänta innan det är dags att krysta inser jag vilken lätt förlossning jag hade.. ojoj säger jag bara :P

ska försöka knåpa ihop en förlossningsberättelse nån dag :)

pusspuss